torsdag 7 december 2017

Att lyssna är konsten

När jag målar har jag märkt att jag ofta har svårt att inte tänka på annat än själva målandet.
Det uppkommer tankar och funderingar om saker som inte har med bilden att göra.
För det mesta har jag haft musik i bakgrunden men den senaste tiden har jag lyssnat på radio och då intressanta program från P1.
Det har gjort att jag kunnat arbeta mer med fokus på färg och form utan att börja tänka på annat än att lyssna. När jag skall skriva texter är det självklart omöjligt att lyssna på filosofiska och vetenskapliga diskussioner då fungerar musik bättre.
Det här är egentligen inget nytt för jag minns att jag under 90-talet gillade att lyssna på nyheter och sportextra  när jag målade.
Att det hade ett samband med kreativiteten och koncentrationen tänkte jag nog inte på.

Det är intressant för jag anser att kreativt bildskapande är en både intellektuell som visuell intuitiv process. Den bygger på empiri och fallenhet för de ingående momenten som färgkänsla, formkänsla, känsla för bildspråk etc. Alltså en begåvning som tar sig uttryck i kvaliteter utöver det rent hantverksmässiga och kopierande. (Att kopiera kan i processen vara nödvändigt för att förstå)
Men är det så att det intellektuella analyserandet kommer in när själva målandet tar en paus?
Och det intuitiva under målandet.
I varje fall verkar det som att om jag börjar tänka tankar om annat under målandet så tar det av den intuitiva koncentrationen och man börjar plankstryka.

En programserie i P1 som just nu fångar mitt intresse är "Människan och Maskinen" som sändes i tio avsnitt 2013 och nu kommit i 10 nya avsnitt under 2017.
Det är idéhistorikern Per Johansson och kulturjournalisten Eric Schüldt som samtalar om vetenskap och filosofi med utgångspunkt från idéhistoria.
Det kommer upp mycket intressanta citat och tankar och utan ett tröttsamt hurtfriskt pladder.
Jag har lyssnat på samma avsnitt flera gånger för att repetera och förstå.

För en tid sedan blev intervjuad av fotografen och journalisten Per Lindström för Lukasgillets tidning. Jag sa att när jag lyssnar på musik upplever jag inga bilder från musiken.
Och det vidhåller jag, men när jag läser eller berättar så ser jag fiktiva bilder.
Det finns många som påstår sig se bilder från musik men jag tvivlar faktiskt.
Jag misstänker att det är en missuppfattning som bygger på en pedagogisk konstruktion av att konst och musik hänger ihop på ett visst sätt.
För exempel om jag lyssnar på VaughanWilliams  a Sea symphony så kan jag tänka mig ett hav.
Men det är för att jag vet att det handlar om havet.
Jag lyssnar på Hovhaness valar eller Rautavaaras arktiska fåglar, samma sak.
Det skapar inga bilder självt.
Men om jag läser en skönlitterär bok så ser jag bilder.
När min son var 4-8 år så berättade jag ofta som godnattsaga om Häxan, Trollis, Spöket och Svarte Riddaren. Det var helt improviserat och min egen fantasi som var tråden.
Då såg jag framför mig bilder och därför kunde jag utan uppehåll låta berättelsen pågå.

Jag älskar musik och att skapa musik och hade planer på en musikalisk karriär innan jag bestämde mig för det bildkonstnärliga yrkesvalet.
Men jag tror att det är viktigt att inse skillnaderna och förhållanden mellan musik och bildkonst.


omslaget till Finis nov 2017
Lukasgillet i Lund är över hundra år gammalt. Det är väldigt Lundensiskt och bara manliga medlemmar.
Varje år målar Lukaskonstnärer var sin plansch av aktuella personer eller medlemmar som gjort något viktigt eller
uppseendeväckande. Här är en plansch som jag gjorde av Lars Vilks som byggt en giljotin där jag själv ligger på
schavotten. Per Lindström håller i kameran...









fredag 24 november 2017

Makt och Meeto

Jag tycker det är bra att maktmissbruk och trakasserier tas upp och de skyldiga får en tankeställare.
Det är många kvinnor som är utsatta för sexuella övergrepp och kränkande behandling.
Man måste göra skillnad på det som är trakasserier och övergrepp och mellan det som är flirt eller ömsesidigt.
Jag och andra borde reagerat när män i  bekantskapskretsen uttalat sig med ringaktning om kvinnor.
Som exempel när en arbetskamrat uttryckte sig om en kvinnlig konstnär när jag nämnde hennes namn. "Jaså, hon med hängbrösten".
Jag borde sagt något men man skakar mest på huvudet åt beteendet som då får fortsätta.

Det handlar troligen om makt, personliga problem och mindervärdeskomplex.

Säg ifrån!

The rape of the sabine women
Poussin



söndag 12 november 2017

Samtidskonst och vulgärkonst

Hötorgskonst har funnits ända sedan konst på vägg blev något som inte bara den översta samhällsklassen hade tillgång till. Den har ofta kännetecknats av att det är insmickrande romantiska motiv och mekaniskt utfört. Det har varit gråtande barn, väderkvarnar och fiskargubbar som har prytt väggar i många hem. Det är inte alltid helt oskickligt gjort men samma motiv har gjorts i tusental och det verkar som att många har känts sig trygga med att ha en likadan bild som grannen på väggen.
Nu har det dykt upp en annan typ av bilder som syns överallt, det är stirrande ögon och ansikten och ett amatörmässigt måleri. Hur kommer det sig att ett så oskickligt och oestetiskt måleri blir så populärt? 

Om man tänker på Trumps överraskande seger i det amerikanska presidentvalet ses det som ett tecken på hur många väljare känner sig besvikna på den politiska eliten.
Man känner sig hemma med ett enkelt budskap och lösningar. America first, make America great again. Trump har vad jag vet gjort sig en förmögenhet främst på casinon och fastigheter.
Inte något som har gjort det bättre för mänskligheten i första hand.
Han har tjänat pengar alltså kan han vara någon att beundra.
Men han hade också mycket pengar redan från början.
Trump är mångmiljonär och kommer knappast  från medel och arbetarklass så det måste vara något annat man identifierar sig med och litar på. Kanske har  realityserier där vanliga människor får uppmärksamhet och blir stjärnor i tv gjort att många drömmer om rikedom och att bli kändis.
Man blir känd inte för att man är duktig utan medialt intressant och gärna med ett opolerat sätt som skapar säljande rubriker.

Inom konstlivet kan man se något liknande att ett vulgärt måleri tilltalas av en publik som uppenbarligen inte är insatt i konst men har relativt gott om pengar  för att köpa.
Mycket av samtidskonsten som visas på konsthallar och institutioner kan kännas främmande och intellektuellt elitistiskt. Det paradoxala är just att ett måleri som är så ostrukturerat banalt dåligt och med ett okunnigt färg och formspråk blir motsatsen. Långt ifrån det skickliga nordiska måleriet med t.ex. Zorn och Liljefors som man tycker borde tilltala en allmänhet som är tveksam inför modernistiska och postmodernistiska experiment.
Det här vulgära måleriet ligger närmare försök att efterlikna tysk expressionism och Picasso.
Så det är inte "modernt".
Bruno Liljefors och Anders Zorn










På slutet av 1970-talet och under det tidiga 80-talet fanns det en riktning inom det etablerade måleriet som ibland kallades "heftiges malerei" och "bad painting".
Konstnärer som Markus Lupertz, Rainer Fetting och George Baselitz gjorde spännande
neoexpressiva verk i  monumentala format.
Det var ett ohämmat våldsamt  måleri där uttrycket nästan var en motsvarighet till Punk-rocken.
Kanske kan man se det som en reaktion mot den perfektionistiska minimalismen och fotorrealismen som fanns på 70-talet.
Det var ändå ganska etablerade konstnärer som länge hade målat i en expressiv anda men nu blev uppmärksammade. Baselitz t.ex. var född 1938 och var alltså i 40-årsåldern när han fick sitt internationella genombrott.

Markus Lupertz











George Baselitz
Målningen är medvetet uppochner.






















En hel del av den etablerade samtidskonsten bygger på att man sätter sig in i de koder och texter som den bygger på. Det kräver att man läser på för att kunna känna delaktighet. Det blir tyvärr en sluten värld av kontexter som man måste känna till för att konsten skall vara begriplig.
Ibland kan den också ta sig rent groteska och banala uttryck i sin strävan att vara konceptuellt originell och ifrågasättande om konstbegreppet.  Detta gynnar givetvis populistisk konst.

Den populistiska vulgokonsten som främst representeras av ett antal kändisar som börjat måla är ett osjälvständigt härmande av ett måleri som en gång i tiden var avantgarde och intressant.
Det liknar konst och görs av någon man identifierar sig med.
Deras måleri får uppmärksamhet och de tjänar mer pengar. Man gör reproduktioner med hjälp av modern inkjetteknik och tar hutlöst betalt. Och bilderna syns överallt på kuddar, brickor, vinflaskor och muggar.

Detta är ett fenomen som inträffar med jämna mellanrum,  något som är folkligt och töntigt blir inne. Jag tänker t.ex. på  50 och 60 talets "Snoddas" "Jokmokks-Jocke" och "Rosen".
Det var "snälla" och "goda" amatörer som många gillade.
Nu är det lite mer "bad girl" "bad boy" och sexappeal som gäller.
Man skriver in lite "fuck" någonstans i målningen så blir det inte så snällt.


Kritiserar man konsten så blir många kränkta, man sårar deras känslor och deras omdöme.
Problemet är inte att även amatörkonstnärer kan få ta plats och behövs, det handlar om uppsåtet.
Här är det girighet, ignorans och pengar som gäller.

Tyvärr kommer det nog inom konst och musik alltid vara en konflikt mellan kunskap och okunnighet.
Men det betyder inte att bra musik och bra konst kan tilltala även en stor publik.
Bara för att det är tillgängligt och populärt betyder inte att det är dåligt. Många kända verk ur konsthistorien och samtiden som tilltalar många är bra och betydelsefulla.

Picasso, kvinnohuvud.
 Säkerhet i formspråket,  medveten kolorit.
Och insikt om hur en näsa, mun, ögon kan beskrivas.
Kräver många års studerande.






Vulgomåleri
Ett okänsligt taffligt formspråk.
En  onyanserad kolorit med färger utan inbördes relationer.
Ser ut som om när man drar på färgmättnad för fullt i PS.
Ingen insikt om hur näsa, mun och ögon kan beskrivas.
Outhärdligt.

Men utbildning och kunskap är viktig för att hålla bedrägeri och förfall borta.
I grundskolan har jag sett att elever på bildämnet ofta skall skapa i en viss konstnärs stil.
Man ska t.ex. måla modern abstrakt  konst eller impressionistiskt.
Jag tror att det här sättet är dåligt för inlärning och förståelse för bild och kreativitet.
Härma utan att förstå och det blir ett slags tidsfördriv.
Man lär sig inte räkna och skriva genom att kopiera uträkningar eller texter som man inte förstår.

Visa gärna hur konstnärer arbetar men lär ut de allmänna grunder som bild och perception bygger på.
Se bild som ett ämne som handlar om kommunikation och bygger till stor del på naturvetenskap och filosofi. Integrera bildämnet med matematik och teknik.
Förmågan att se i bilder och göra konstruktioner underlättar inlärning i andra ämnen.
Alla kommer inte att välja ett estetiskt yrke men har nytta av att förstå och kunna kommunicera med bild. Det finns så mycket bra pedagogiska övningar som alla klarar av att göra och tycker är spännande.

Det ytliga och dåliga blir normen för konst och vi kommer in i dekadans där kunnighet, ambition och begåvning inte betyder något.
Studieförbund, media och public service har en viktig uppgift att inte förfalla till populism.

Matisse
Odalisk i purpur 1937

Vulgomåleri
2017 säljs genom Expressen....


onsdag 11 oktober 2017

Psychopats in the art world, not the artists.

Att konstnärer och andra kreativa människor drabbas av tidvis psykisk ohälsa är mer regel än undantag. De flesta som har sitt konstnärskap som en del av sin existens och som självkritiskt anstränger sig inför ett ofta okunnigt samhälle drabbas givetvis av hopplöshet och uppgivenhet.
Det som ger tillfredställelse är stunder med framsteg, insikter och kreativt "flow".
Om man nu klarar av att man gjort fel eller varit okunnig.
Att inse att man varit en idiot kan slå omkull många men inte den skapande som hamnar i ett euforiskt lyckorus av insikt.
För icke reflekterande människor måste detta tyda på svaghet och bekräftar deras fördomar om konstnärer som konstiga och avvikande.
Bland mina mer begåvade kollegor kan man höra hur de självkritiskt kan förakta vissa av sina verk som stolpskott och misslyckade projekt.
Givetvis ingår dessa misslyckanden i den konstnärliga processen men kan mötas av förakt och hånfullhet från okunniga.
De ser konstnären som en producent av "konst" som skall sälja och då är det oviktigt hur ärlig konstnären är.
Som yrkesman vill man göra så bra man kan och det är sällan seriös och bra konst som säljer bäst, märkligt nog med tanke på hur fantastisk bra konst man kan relatera till på museer och samlingar.
Det finns ett antal konstnärer vars konst gjort under påverkan av psykisk ohälsa har fått uppmärksamhet som t.ex. Josephson, Hill, Munch och vanGogh.

Ernst Josephson.
I teckningen till vänster gjord under psykisk
ohälsa ser man den klassiska skolningen.
















Finns det psykopater inom konsten?
Det sägs att 3-4% av mänskligheten är psykopater, alltså saknar etik och är manipulativa för att
få saker som de vill. En psykopat vet att något är förbjudet men förstår inte varför.
Man njuter av att luras och bedra för då har lyckats.
Jag vill nog säga utifrån min erfarenhet att det inte finns så många psykopater bland konstnärer.
Framförallt inte bland de som genomgått en högre konstnärlig utbildning.
Det tar för lång tid och kostar för mycket och ger inte tillräcklig avkastning.
Men bland de som vill tjäna pengar på konst eller få makt inom konstmarknaden så finns det många.
Och då gäller det allt från gallerister, affärsmän, handlare och andra som saknar kunskap och framförallt etik. Konsten är så förknippad med känslor, associationer, förmåga och insikt att det är ett smörgåsbord för en manipulativ psykopat.

Digital teknik har gjort det lukrativt att bedra och sälja konst som i grunden är oärlig och falsk.
Exempel: Man skapar ett konstverk som liknar annan etablerad konst - gärna popkonst -  med hjälp av simpla digitala verktyg och fotografier. Sedan hittar man på ett "namn" och en historia om konstnären.
Många kunder kollar inte upp om det finns någon konstnär med detta namnet.
Man skriver ut bilden i en storformatskrivare eller trycker på ett vanligt tryckeri.
Sedan säljs verket dyrt till den intet ont anade köpare som en litografi, giclée eller screentryck gjort av en etablerad konstnär.
Detta är moraliskt nästan värre än att sälja en begagnad bil med dolda fel.
Bilhandlare vet man att de luras.
Men här utnyttjar man godtrogenhet och andra konstnärers rykte.
Och dessa påhittade fakeverk och konstnärer finns på etablerade auktionsfirmor och gallerier.

Mark Twain: "Det är lättare att lura folk än att få dem att inse att de är lurade"

"Vi får inte vara för bra för då skrämmer vi bort kunder"
Detta är också ett sätt att locka till sig lättlurade och lämpliga offer.
För att luras får det ju absolut inte vara bra och man vill ju inte anstränga sig för det som man tycker är onödigt. Ju okunnigare kunder desto bättre och man tjänar ju pengar...


fredag 1 september 2017

Fake painting

Alla som jobbat i Photoshop känner till filter som omvandlar ett fotografi till något som liknar måleri.
Det ser alltid förskräckligt ut.
Man kan likna det vid Google translate som ibland ger komiska eller obegripliga texter.
Det går inte att översätta utan att tolka och förstå sammanhanget.

Den digitala tekniken har medfört många fantastiska möjligheter men också utnyttjats av charlataner för att "fuska" .
Ett exempel är fotografiskt realistiska konstverk som skall påminna om ett målerisk hantverk i klassiskt anda.  Man skriver med storformatsprinter ut ett fotografi på en duk(canvas) som sedan behandlas med färg eller fernissa för att ge sken av ett genomfört måleri.
För ett otränat öga kan det vara svårt att se de bildmässiga avslöjande bristerna och många blir imponerade av finishen och den fotografiska detaljrikedomen.
Bedrägeriet ligger främst i att man inte redovisar hur det är gjort för om det framgick så blir betraktaren eller köparen säkert besviken och känner sig med rätta lurad.

Det realistiska måleriet av konstnärer som Robert Bechtle och Gerhard Richter
är på avstånd fotografiska men när man kommer närmare syns penseldrag och måleriska effekter tydligt. Dessutom har båda en gedigen  konstnärlig akademisk utbildning.

Richter har gjort en serie verk där han målat direkt på fotografier.
Men det är ett undersökande av måleriska effekter kontra foto.
Och det är väldigt tydligt.

 Robert Bechtle utgår från egna fotografier
som han bearbetar och målar upp på duken.
  











Gerhard Richter har använt sig av fotografiet som
utgångspunkt för en målerisk process
Robert Bechtles målningar har en stram och balanserad komposition.
I realismen ligger uttrycket nära konkret abstrakt konst.

onsdag 19 juli 2017

Nya tryck på Brösarps konsthall

Lines and wires
32x20,5cm
pigmentprint/monotype

Landing pad, clouds
40x29,5 cm
pigmentprint

White walls
49x26cm
pigmentprint
Signs and flags II
32x22,5cm
pigmentprint
Airport, selfportrait as a boy
49x26cm
pigmentprint





lördag 8 juli 2017

Sommarjobb och familjeaktiviteter

Snart grafikutställning på Brösarps konsthall, jobbar för fullt med några nya grafiska blad.
Pigmentprint och torrnål.
Vernissage 22 juli kl.12.00



Kit Alexi, Lennart Aschenbrenner, Owe Gustafson, Anders Kappel, Helmtrud Nyström, Liv Strand, Ulf Stålhane, Maj Ström







Familjeaktiviteter



Pingis i verkstaden på torpet

C-A paddlar i kanalen, Malmö kanotklubb.

Första plantorna i växthuset på torpet.
Byggprojekt 2017 ca 6kvm.
90 år gamla fönster från vår lägenhet.