onsdag 9 september 2015

Giclée & pigment print - hantverk eller kopiering

I samband med Grafiska sällskapets 100-årsjubileum 2010 skrev jag en artikel i deras bok.
Den handlade om en relativ ny teknik som kan benämnas "Giclée" och innebär att man använder sig av digital bläckstråleteknik med pigmenterat bläck för att trycka konstgrafik.
Just namnet på tekniken har redan från början skapat diskussioner huruvida det egentligen borde heta "bläckstråleutskrift" och att namnet är ett sätt att få en simpel kopieringsmetod att låta "fint".
Screentryck t.ex. kallas för serigrafi när det handlar om konstgrafik så att särskilja hur en teknik brukas är inte unikt.
Jag använder själv mest beteckningen "Pigment print" för att jag tycker att det franska uttalet skapar förvirring men det är inte avgörande.
Vad som rent tekniskt är önskvärt med en grafisk metod borde vara hållbarheten på trycken och här är pigmenterat bläck på arkivbeständigt papper mycket bra.
Detta gäller även serigrafier och litografier som många gånger tryckts med icke hållbart material.

Var kommer hantverket in i processen?
Att gott hantverk inte tvunget betyder gjort med händerna på traditionellt sätt måste man ändå acceptera.

Mina verktyg: Två skärmar och digitalt ritbord med penna,
Pågående arbete med skapande av ett nytt grafisk blad av Ann Makander 2015.
Photoshop, en Epson 9900 44" (111cm) storfomatskrivare med 10 olika färger.












Tekniken att använda bläckstråleskrivare för att göra konstgrafik är egentligen precis som annan digital teknik använd med nyfikenhet, talang och kunskap ett fantastisk verktyg.
Det som både är en tillgång och en nackdel är att det är enkelt att skriva ut även med en professionell storformatsprinter. Kan man läsa manualen så kan även en grafiskt okunnig åstadkomma mycket bra tryck tekniskt. Och så är det med mycket annan digital teknik inom musik och skrift etc.
Det krävande hantverket har blivit enklare initialt men det öppnar också upp för högre krav och resultat.

Tyvärr har många konstgrafiskt okunniga sett möjlighet att tjäna pengar på att göra tryck både för amatörer som professionella konstnärer. Och främst för rena reproduktioner av befintliga konstverk som akvareller och oljemåleri.
Det här har förstört mycket för en i grund och botten mycket kreativ grafisk teknik med enorma möjligheter konstnärligt.
Var ligger det hantverksmässiga i ren digital reproduktionsgrafik?
Det borde till en stor del komma an på fotografens skicklighet att sätta ljus och känsla vid avfotograferingen av verket och inte vid printningen som faktiskt främst är en produkt av modern teknik. (i ett tidigare inlägg har jag i stort sett avfärdat scanning av konstverk i de flesta fall.)


Fotografering av en målning: KG Nilson.
Ljuskälla: två blixthuvuden med paraplyer.
Lagom avstånd från lins till verk
Fotograf: Camilla Gewing-Stålhane

Jag vill klargöra att det är inget fel att göra reproduktioner och även numrera och signera men skillnaden på en reproduktion och konstgrafiskt verk borde synas på försäljningsvärdet.
Att ta ett lika högt pris för en reproduktion som originalgrafik är inte riktigt och rätt.
Gränsen mellan reproduktion och originalgrafik följer inte bestämda skrivna regler som ibland anförs. Det handlar om etik, kunskap och känsla för materialet och tekniken.

Att ha en befintlig målning eller annat verk och idé som utgångspunkt för ett grafisk blad är ofta bra och vanligt oavsett grafisk teknik. Man går vidare men med andra uttrycksmedel och förutsättningar.
Att börja processen från "scratch" i datorn är givetvis en annan möjlighet.
Med digital teknik kan man ha en bra kontroll över färger och former. Tekniken ger nya kreativa idéer som kan testas på ett relativt okomplicerat sätt med hjälp av provtryck.
Man kan ångra och backa, spara olika versioner för senare utvärdering etc.
Ett digitalt ritbord med penna och ett bra ritprogram samt dator och en bra bildskärm är verktygen.
Jag har själv dubbla skärmar för att få bättre arbetsmiljö och hantering.

Men som vid all konstnärlig verksamhet krävs det gott omdöme och erfarenhet för att kunna värdera vad som är bra och inte bara simpla effekter.
Här ligger hantverket som alltid kräver känsla för materialet för att förstå och utnyttja möjligheterna i tekniken för att framhålla de verkliga konstnärliga värden som eftersträvas och uppkommer.
Det krävs talang, erfarenhet, kunskap, yrkesheder och allt som kännetecknar konstnärlig kvalitet.
Att bara briljera med fina maskiner och material är ointressant, bara för att jag har den snabbaste bilen betyder inte att jag är den bäste föraren.

Just branschen runt Giclée och utskrifter har präglats av en stor okunnighet och dålig känsla beträffande bildkonst och konstgrafik.
Många aktörer har presenterat rena reproduktioner utskrivna på akvarellpapper som något unikt och konstnärligt. Visst, tekniken ger mycket välliknande reproduktioner och drog man upp en liten akvarell i storformat så blev det imponerande.
Men här slutar ofta viljan och kunskapen att åstadkomma något mer än bara en estetisk sensation.
Man har dessutom ett vokabulär och framtoning som tyder på amatörism och okunskap som ger tekniken ett dåligt rykte.
En storformatskrivare är ingen jättestor investering mellan 25-70,000:- och kan placeras i ett befintligt utrymme utan ljus och rymd om man inte har några krav på arbetsmiljö.
En av teknikens stora fördelar är att man får fram provtryck för bedömning under arbetets gång och det kräver precis som i en målarateljé eller galleri bra ljus, avstånd och rymd.
Detta struntar man i eftersom varken kunskap eller vilja till att göra ett riktigt bra arbete saknas hos många.


"Garage" Ulf Stålhane 2015
Att kunna betrakta provtryck under bra ljus på en vägg är fundamentalt.
I min ateljé och studio har jag nästan 4m takhöjd,
underbart dagsljus och bra artificiell belysning.
Dessutom luftfuktare och god ventilation för en riktig arbetsmiljö.
Både konstnär, maskin och material fungerar bättre.






















Jag har under alla år jag arbetat med utskrifter efterfrågat coatat papper som håller en prisbild liknande den som andra grafikpapper håller men tyvärr har tillverkarna och säljarna verkat tro att fantasifulla namn och flärdfulla förpackningar är viktigare än en stabil och bra produkt.
Papper för utskrifter bör coatas för att inte färgen skall tränga in i basen och ge bleka färger.
Ett coatat papper ger ett fantastiskt färgdjup och briljans för att vara tryck på papper.
Jag accepterar givetvis att coatningen av papperet fördyrar det något men inte 2-3ggr.
Men det är klart att en dyr produkt ger större förtjänst för säljare och distributörer.

Jag har också hört argument att  papperskostnaden för ett tryck är 80:- eller 40:- inte har någon betydelse när sedan bladet säljs för 2-3000:-.
Nej, men ska man ta fram en upplaga på 3-400 ex. är initialkostnaden faktiskt 16,000.- lägre och det kan vara avgörande för om upplagan produceras.
Och stora upplagor och beställningar gynnar dessutom konstnären.

Varför coatar man koppartryckspapper och akvarellpapper?
Ett koppartryckspapper är ofta gjort för att blötas och skall under tryck ta upp färgen som finns i de djupa spår som etsats eller graverats i kopparplåt.
På ett akvarellpapper arbetar man med vattenfärg som skall torka och målas över i skikt det kräver en
viss kvalitet för att tåla så mycket vatten och bearbetning utan att lösas upp och bomullspapper har egenskaper som är bra för detta.
Därför kan man fråga sig varför man coatar papper som innehåller namnet etching (etsning) eller
aquarell och skryter med att det har 100% rag (bomull).

Borde inte det vara bättre att ta fram en pappersbas som är lämpat och gjort för inkjetteknik?

Jag misstänker att man tänkt på imagen, att misstänksamheten mot utskrifter som konstgrafisk teknik
gjort att man vill anspela på traditionella namn och beteckningar.
Och detta kan faktisk vara kontraproduktivt.
Man bör nog stå för att detta är en minst lika fin grafisk teknik som etsning, kopparstick, stenlitografi, serigrafi, fotopolymer, torrnål, träsnitt, xylografi, linoleumsnitt, mezzotint, akvatint etc. etc.
Men det är klart att ett töntigt eller ett namn på produkten som ger fel associationer kan bli negativt.
Det är inte främst papperets utseende eller namn som gör konstverket värdefullt.
Det skall bara göra sitt jobb.
Man försöker också få en mer hantverksmässigt image och utseende genom att skriva ut på andra material än papper t.ex. på plåt och handgjort papper. Precis som utskrifter på canvas(duk) är det för det mesta en slags "fake".
Vill man ha stora bilder utan montering med glas är montering av printar på skivmaterial betydligt bättre och ärligare.

Jag har sedan en tid arbetat med ett prisvärt papper från Innova som inte har bomullsbas utan alfacellulosa. Det är på 315 g och fungerar mycket bra. Jag upplever att resultatet är ett litet snäpp bättre beträffande återgivning dessutom en härlig nästan kartongliknande känsla och ändå lätt att plana ut från rullarna utan hjälpmedel. Bara låt printarna ligga ute så slätar de ut sig helt plant.
Det är lite gulare än andra papper t.ex. Canson Edition Etching men det blir bättre för grafik men kanske inte riktigt så bra för foto men det är en smaksak.
Innova har också papper som är vitare som säkert är bättre för foto.
Alla papper är givetvis i museékvalitet och arkivbeständiga.
Och enligt en test så var Epsons eget cellulosapapper Watercolour radiant white bättre än deras 100% bomullspapper beträffande ljusäkthet.

hemsida: stalhane studio & edition

Jag läste på en amerikansk site om inkjet:

"At the 40% humidity range, life is a dream in the studio."

Det är ofta alldeles för torrt i våra bostäder och arbetslokaler  ca 15% vinterhalvåret.


© Ulf Stålhane 2015




Inga kommentarer: